Salta la Linda

Den stillsamma bussresan med det stökiga introt
Måndagen kom och tillslut var det så dags för den långa men efterlängtade resan till Salta, min hemstad de kommande 5 månaderna. Dagen till ära hade vi fått tips på en annan tågstation som skulle ta oss till bussen mycket snabbare än det tåg som vi färdats med de senaste veckorna. Således traskade vi i motsatt riktning mot vad vi vid det här laget hunnit vänja oss vid. Väl framme efter en varm promenad möts vi av en skylt som meddelar att nästa tåg avgår om 38 minuter. Det visade sig att tågen fram till dess blivit inställda av okänd anledning. Det är vid dessa tillfällen jag är glad att omges av personer som inte lider av samma tidsoptimism som jag själv. Efter ett snabbt överslag kom vi fram till att vi efter tågresan borde ha 15 minuter på oss att gå 500 meter och hitta bussen, förutsatt att tåget avgår i tid dvs. När 38 minuter blivit 17 fick vi dock en liten överraskning. 17 minuter slog om till 33 minuter. Alla vet vi att om man räknar ned från 17 kommer först 33 och sen 16. Det hela började dock kännas svajigt så Karin ringde en taxi, svart eller vit är högst oklart, avseende lacken var den dock helsvart. Efter att ha hämtat pengar till taxin, strulat med kvitto för bokföring och åkt vår första taxiresa i Argentina var vi så tillslut framme vid busstationen. Med 15 minuters marginal.

Jag vet inte om du någon gång åkt buss i första klass i Argentina? Om inte så tänk dig en riktigt bekväm fåtölj med möjlighet till justeringar som får den att likna en 80 cm bädd i (nästan) full längd. Dessutom kan du räkna med uppassning på flygplansnivå, tack tack. 22 timmar (eller vad det nu blev med förseningar) blev helt enkelt inte alls långt, jag hade gott kunnat sitta kvar ett tag till. Mycket trivsamt med tid för samtal, musik, bok, film osv.

Salta la Linda
Ja, nu är jag alltså framme, hemma. Jag och Andrea kommer bo i samma kyrka som jag tror att vi kommer jobba i/med/för. Jag bor på övervåningen med stort rum, garderob, ohelig temperatur och utsikt mot innergården och Andrea på nedervångingen med litet rum, utan garderob, relativt sansad temperatur (än så länge), handfat och möjlighet att låsa. Jag törs inte uttala mig om vem som drog vinstlotten utan nöjer mig med att konstatera att vi bor olika med olika fördelar. På samma gård som kyrkan bor pastorn och hans fru och ovanpå deras hus har vi vårt kök.

Tisdagen fylldes av lite vila när vi kom fram och sedan fylldes magen med hamburgare hos Jorge, pastorn, och till sist en rundvandring i Salta innan det var dags att dra in hovarna och försöka prestera lite sömn i värmen. Jag tror det var 32 grader igårkväll. Första intrycket av staden är väldigt bra må jag säga, otroligt mysig jämfört med Buenos Aires och närheten till bergen gör mig förstås lite extra glad.

Igår var tanken att ha lite intro med David som är vår handledare men han meddelade under dagen att vi skulle behöva flytta det till idag. Jag antar att man får förbereda sig på att vara flexibel. Gårdagen tillbringades istället i sällskap med en lite väl lång löptur innan det blev alldeles för varmt och följdes sedan upp av en lite väl lång sightseeing-promenad efter det blivit alldeles för varmt. Jag har hört att man lär sig av sina misstag, annars skulle jag förstås aldrig göra några. På kvällen bjöds vi på pizzitos (små pizzor) och den fantastiska efterrätten jordgubbar och grädde, det satt där det skulle! Jordgubbarna här ser i regel lite suspekta ut med svenska glasögon men jag måste säga att skenet bedragit oss, de är högst ätbara!

Idag träffade vi David för att få höra vad vi ska göra här och prata lite mera med honom för första gången. Han berättade också sin inställning till att ha oss här och vår uppgift som missionärer. Personligen tycker jag han verkar vara en otroligt härlig människa med sunda värderingar. Han pratade mycket om att missionärens roll här inte är att uppleva hur jobbigt det kan vara och få med sig en massa skräckhistorier utan att uppgiften snarare handlar om att lära känna kulturen, bygga relationer med våra kristna syskon och dela glädje. Vi kommer inte hit för att hjälpa dem med saker de inte skulle kunna göra själva utan för att vara del i och lära av deras arbete. Det är en tanke jag haft innan och det känns bra att David tycks ha liknande inställning. Som jag fattat det kommer vi ha "schemalagt jobb" tre dagar i veckan och övriga dagar är uppgiften att lära känna Salta med omnejd och så småningom umgås med våra vänner här.

Efter att vi träffat David försökte vi få ut pesos till hyran, nu tycks de ha ångrat sig och vill ha hela hyran för 5 månader i förskott. Dock kändes det som en dålig idé att försöka få ut allt på en gång med tanke på att de svenska bankerna skulle kunna få för sig att spärra våra kort så vi får ta det i omgångar. Vi försökte också bli med sim-kort till våra telefoner vilket gick bra för Andrea och mindre bra för undertecknad. Min telefon pratade tydligen bara europeiska frekvenser så jag verkar behöva se mig om efter en ny telefon.

Annars så rullar det på. Inte ett ord på engelska sen vi kom till Salta. Några samtal har dock varit präglade av en gnutta hybris från vår sida. Kyrkovalet i Sverige, Argentinsk ekonomi och kultur är några exempel.

Vi har ett café några kvarter bort med hjälp av vilket vi planerar att tillgodose vårt västerländska behov av wi-fi.