Veckan inleddes i tron att måndag och torsdag skulle vara fria för upptäcktsfärder eller eftertanke och att övriga dagar skulle rymma någon slags arbete eller uppgifter. Så blev inte fallet. När vi på tisdagen frågade Jorge (Pastorn) om han visste något om när och hur vi skulle aktiveras rynkade han förvånat på pannan och förklarade att David skulle vara bortrest fem dagar och att han inte trodde att vi inte hade några uppgifter förrän på fredag. Lite skrattretande, lite skönt, men framförallt lite segt att inte få komma igång med något. Särskilt som vi numera lagar vår mat själva och därmed har begränsat utbyte med argentinare.
Förutom utflykter (som genererade några bilder nedan), läsande, löpande, fixande av telefon och övning i att laga mat på gasspis så har jag nu lyckats komma in på klätterklubben här i Salta. Första försöket i måndags slutade med en timmas väntan på att ingen skulle komma och öppna men i torsdags hade jag bättre lycka. Det visade sig att han som skulle öppnat i måndags var upptagen med annat och att det därför inte blev någon klättring. Riktigt roligt att få klättra igen. Väggen på klubben lämnar visserligen plats för en del önskemål men nog ska jag kunna lära mig ett och annat där alltid. Det verkar dock som merparten av deras uteklättring sker på helger, då jag jobbar, vilket gör det svårt för mig att hänga på. Dessutom behöver man ha varit medlem i 2,5 månader för att få låna sele, rep osv. Jag hade lite trångt i väskan så jag fick bara med mig skorna. Det verkar som om jag får nöja mig med bouldering helt enkelt. Åtminstone tills jag lärt känna någon som vill låna ut grejer. Jag önskar att jag tagit med mig lite krita. Flera av greppen är riktigt slitna (några är för övrigt gjorda av natursten) och grabbarna på klubben säger att det inte finns krita att köpa i Salta. Det borde gå att beställa, annars får jag (samtidigt som klimatet blir varmare) lära mig att inte svettas.
Igår var första dagen på jobbet för min del. På fredagskvällarna kommer jag hänga på ett grabbgäng i församlingen ut i stans parker och hänga med hemlösa. Konceptet är lika simpelt som genialiskt. Vi ses och förbereder mackor, kaffe, te och mate. Sedan traskar vi ut och ser dem som ingen annan ser. Vi bjuder på macka med dryck och frågar hur det står till i veckan och pratar om allt mellan himmel och jord. Med oss hade vi också lite sjukvårdsutrustning som kom till användning då en av männen på gatan hade ett rätt grisigt sår på handen. I församlingen finns en som jobbar åt kommunen eller staten med frågor som rör hemlösa och genom att vi skapar relationer med de på gatan kan vi hjälpa staten att hjälpa dem tillbaka in i samhället. Som jag förstår det passar vi vidare information om var de kommer ifrån, anhöriga osv. och på så vis kan de få dokument som visar vem de är, ett viktigt steg in i samhället.
Första intrycket från min sida är att grabbarna som jobbar med det här är riktigt härliga som avsätter fredagskvällar för detta och gör ett fantastiskt bra arbete. För min egen del var det kul att äntligen få bli involverad i arbetet här och jag ser fram emot mera. Det var också kul att börja lära känna grabbarna i församlingen.
Jag förstår att ni väntar på en fortsättning på följetongen om spanskahybris. Med begränsad kontakt med argentinare finns det förstås mindre att ta av men försöket att förklara vad en nyckelharpa är kvalar definitivt. I den stund jag direktöversatte "nyckelharpa" var det omöjligt att få fram att det inte rörde sig om någon speciell typ av harpa.
I onsdags åkte vi fort i en collectivo (lokalbuss) på en slingrig väg med La Caldera som mål. Där skulle det vara fint för en dagspromenad hade vi hört.
Efter en 45 minuters promenad förbi en lös häst, två kopplade häst och hästar bakom stängsel fick vi syn på en fågel med stor färgglad näbb som ingen av oss förmådde fota då vi saknar teleobjektiv.Strax därefter tog stigen slut, vi vände om och så småningom fick vi syn på en stor gubbe. Det kändes lägligt att undersöka honom närmare så det gjorde vi.
På väg till gubben hittade vi lite källsortering, bra början La Caldera!
Dra på trissor, det var ju självaste Jesus som stod där och blickade ut över dalen.
När vi tittat färdigt på Jesus gick vi ner till byn La Caldera och åt våra picknickmackor. Baguette med rostbiff, ägg och tomater.
Efter en liten rundvandring i den mysiga byn sökte vi rätt på en busshållplats för att ta oss tillbaka till Salta. Hunden på bilden tycks ha gjort till sin uppgift att underhålla väntande turister som oss. När bilden togs hade Andrea precis förlorat en omgång arga-leken sedan hunden bestämt sig för att dra en fuling och visa rumpan. Andrea gav motvilligt upp och tittade istället in i kameran, smile.
Ny dag, ny utflykt. Nu är det torsdag och vi står högst upp på gatan Paseo Güemes på väg upp på Correo San Bernardo, en kulle vid stans östra infart där utsikten sägs ha en förmåga att imponera.
Nu är vi kanske halvvägs upp i den trapp som så småningom tog oss till toppen. 1100 trappsteg var det någon som sa, jag får ta och kolla upp det någon gång.
Väl däruppe fann vi såväl utsikt som vattenpark, restaurang, utomhusgym och souvenirshop. Hit kan jag tänka mig återvända ett par gånger. Det sägs att det ska vara rätt okej solnedgångar här. Med utsikt över en stad i ljus.
Om man skulle vara lagd åt det hållet kan man komma undan trappen genom att åka linbana upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar