Härom veckan var min käre vän Andreas vänlig nog att påminna mig om detta mångsidiga citat från Dexter. Jag tänker inte ge någon utläggning om Dexters poänger ovan utan nöjer mig med att konstatera att det finns gott om dem.
Förra veckan var rätt lugn fram till helgen. Förutom våra besök på barnhemmet, där vi nu stolt kan säga att vi blir mer auktoritära (på ett bra sätt hoppas jag) för var dag som går, klättrade jag igen på tisdagen. Vi blev också inbjudna att titta på när grabbarna spelade match i volleyboll i torsdagskväll. Mycket roligt att se, de spelar bra och man blir sugen att spela.
I fredags rullade det igång lite mer. Det började med att jag bokat in milanesas-kurs med Jorge. Milanesas är en klassisk maträtt här, tunna skivor nötkött i en vitlöks- och persiljepanering. Man kan ha det med valfritt tillbehör såsom ris eller ugnspotatis/grönsaker eller ha det på mackan. Helt klart värt att lära sig och det var inte särskilt svårt. Det som tog tid var att fritera dem. Sedan var vi som vanligt förbi på barnhemmet, som sagt med förbättrat resultat, och till sist var jag ut på gatan med grabbarna. Det är verkligen otroligt värdefull tid för min del att få gå och snacka med dem en hel kväll. Jag lär mig mycket och blir mer och mer delaktig i samtalen.
Så kom lördagen och med den bouldering-tävlingen på klätterklubben. Förutom att jag fått veta att tävlingen skulle börja två timmar innan den faktiskt började, att jag var tvungen att tigga magnesium inför varje försök och att jag var otroligt otränad så hade jag väldigt roligt. Väggen har verkligen blivit bättre sedan de byggde om och ut och nu känns det mycket mer meningsfullt att träna där. Den har gått från att vara ganska dålig till att vara riktigt bra. Det var mycket folk och skön stämning och även om jag inte presterade speciellt bra i jämförelse med konkurrenterna så är jag riktigt nöjd, jag visste ju trots allt att de andra var bättre än mig redan på förhand. När tävlingen var slut och jag snyltat magnesium flertalet gånger av varje konkurrent då det inte finns att köpa här i Salta bad jag att få köpa av någon som hade mycket vilket slutade i att jag fick ett par skopor gratis, tack och bock.
Efter tävlingen svettade jag mig direkt till gitarrlektionerna, tyvärr utan att passera dusch. Väl där hjälpte jag framför allt Lucia med Here comes the sun och försökte spela så lite som möjligt med mina, från klättringen, sargade fingrar. Lucia och hennes bror Santiago är från Texas och pratar gärna engelska då de kan många av musikorden bättre på engelska. Därför är det ofta jag som får hjälpa dem vilket inte är mig emot, de är jättetrevliga. I lördags fick Lucia ett smärre utbrott över varför argentinarna nödvändigt måste använda "Do-Re-Mi..." och inte kan köra med cifrados americanos (A, B, C...) som resten av världen. Även om jag där och då var relativt diplomatisk var det ändå skönt att få snacka av sig om kulturkrockarna. Hon har dessutom en, med tanke på åldern, imponerande förståelse för språksoppan i mitt huvud när jag växlar mellan engelska och spanska och ibland fastnar halvvägs.
Efter gitarrlektionerna spelade vi volleyboll på kyrkan, där jag klarade mig hyfsat. Det svåraste var inte tekniken utan taktiken. Grabbarna var rätt svetsade i hur man skulle spela och jag försökte anpassa mig efter bästa förmåga. När klockan närmade sig 20.30 påminde Andrea mig om att hon köpt biljetter till baletten Giselle som gick på teatern här i helgen. Baletten började 21 så det var bara att avbryta hänget med Robi och de andra och svetta sig vidare till teatern. Nu ännu sugnare på en dusch, men icket. Efter att ha jäktat till centrum slog vi oss ner och njöt, eller jag njöt i alla fall första akten. Sen hade jag nästan svårt att hålla mig vaken, inte för att baletten var dålig utan för att både kropp och knopp började ha gjort sitt för dagen. I aktpausen träffade jag, hör och häpna, en bekant, en av tjejerna från gitarrlektionerna. Jag måste säga att det kändes en aning märkligt att stöta ihop med en man känner (till) på en balett i Salta men det var förstås trevligt.
Igår söndag var mitt enda uppdrag att sova länge och ta hand om min mörbultade kropp från dagen innan då gudstjänsten återigen var inställd på grund av val. Således gjorde jag inte mycket mer än att läsa, springa en sväng i hopp om att mjuka upp kroppen och hålla en lektion i ljudlära för en Andrea som hade svårt att bestämma sig för hur ointressant ämnet var. Frågar du mig var det dock hon som frågade och jag bara svarade så lite intressant måste hon ändå ha funnit det.
Idag, slutligen, blir nog också en lugn dag. I förmiddags lekte jag en bra stund med Augostin, pastorns barnbarn. Det var superskoj, han är ett riktigt charmtroll! För tillfället inmundigar jag ytterligare un cuarto (1/4kg) med krämigt god glass och förmodligen står jag över klättringen ikväll i väntan på en rörligare kropp och helare fingrar.
Vi hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar