Från ett för tillfället kallt och regnigt Salta (vädret här kan det där med att skifta i temperatur), inte helt olikt en norrländsk oktoberdag, via el Puerte de los Andes och genom såväl ett otroligt ravin landskap som molnen. Förbi imponerande bergsformationer i olika färger och upp till solen och till kaktusar, lamor och vulkaner. Till La Puna, ett säreget landskap som ska vara ensam i världen om att vara både platt och så hög. Förbi byar där husen är byggda av en särskild vulkansten som håller värmen bättre. Detta för att lösa problemet med att det kan vara 20 grader på dagen och 40 grader kallare på natten, att elektricitet är en bristvara och att gasen gör ett sämre jobb på hög höjd. Byar där kvinnorna bearbetar ullen från lamadjuren med taggar från los cardones, kaktusarna, som nålar.
Sammanfattningsvis är jag rätt nöjd med resan även om den gav oss några extra turistpoäng (något vi försökte jämna ut genom att på spanska växla ett par ord med dem mittemot, ett äldre par från Brasilien, som ju per definition är "mer" turister än oss och tyckte vi pratade bra spanska. Inte så konstigt kanske att vi lyckades imponera på spanska då de pratar portugisiska, eller ryss-spanska som Andrea träffsäkert beskrev det, som hemspråk. Jag skulle vilja ställa frågan varför det är så viktigt att inte vara turist men det får bli i en annan parentes för denna börjar bli alldeles för lång). (Varför är det så viktigt... skoja bara, orkar inte ta det nu). Vi fick se otroligt häftiga landskap som sannerligen eldade på min längtan att åka upp och vandra och som i hela sin storhet var sannerligen svårfångade på bild. När du sedan kikar på försöken nedan får du därför vara medvetna om att de var just det, försök.
Vad ni inte redan hört om förra veckan var att jag fick mig en uppläxning av Robinson efter att jag bjudit hem honom på middag och glömt att ställa fram bröd. Han frågade direkt "Sabes que falta en la mesa?" ("Vet du vad som fattas på bordet?"). Efter att halva middagen glidit ner och jag och Andrea fortfarande inte kommit på det fick vi tillslut veta det förstås var brödet som saknades. Märkligt att vi inte kom på det snabbare då det är något vi haft på känn, att argentinarna alltid har bröd till maten. Att jag dessutom hade köpt bröd speciellt till middagen är inte heller en förmildrande omständighet för mitt minne.
I onsdags åt vi vår första middag "ute" sedan vi kom till Salta. Med siktet inställt på halvsunkigt (kanske i jakt på en lokal pärla utan turister) landade vi till sist på ett trevligt ställe med en milanesa respektive en napolitana (milanesa med ost på) på vår tallrik, ackompanjerade av papas fritas i oväntat hög kvalité. Tanken hade varit att äta pizza men sedan vi frågat Jorge om bra pizzarestauranger och istället blivit inbjudna på pizza hos honom på torsdagen fick det vänta.
På gudstjänsten igår fick jag återigen visa vad jag gick för bakom synten. Den här gången med 7 av 8 nya sånger, ackord på hälften och med ett rep utan övrigt komp i ryggen där Jorge och Graciela sjöng igenom varje låt två gånger med varierande längd på pauser och annat. Vi hade rätt jag och Aldo, gitarristen som inte heller han hade hundra koll på det hela, det blev så intressant som vi tänkte att det skulle bli minuterna innan då vi ställde i ordning instrumenten och insåg att ingen av oss kunde luta oss mot den andre. Intressant men också helt okej.
Slutligen så fick vi efter gudstjänsten lära oss att göra empanadas på Salta-vis hemma hos Jorge och Graciela. Karakteristiska drag hos en empanada salteño är bland annat att den är något mindre än empanadas i Buenos Aires, att man har potatis i fyllningen och att de ska "sitta istället för att ligga" på ugnsplåten. Resultatet smakade smask och jag kan lugnt säga att jag är såld på denna pirogliknande maträtt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar