Läckra språkförbristningar

I onsdags när vi var på barnhemmet var en typisk sån gång då det i mötenas brister läcker in ett par nya tankar i den mortel som min hjärna utgör för tillfället. När jag har mycket tid för mig själv har jag lätt att börja undra hur länge tankarna tänkt mala och nya tillskott att stöta och blöta är ofta välkomna inslag i min annars ganska lugna vardag.

Det började tidigt med att jag frågade en av tjejerna vad hon gjort under dagen. Svaret var "jugé y limpié" ("jag lekte och jag städade"). Intresserat svarade jag "Ahh, que jugiste?" ("Ah, vad lekte du?") och det var nu det märkliga hände. Hon förstod inte vad jag sa utan sa i lite upprört och framförallt i tron att hon rättade mig "jugé!" ("jag lekte"). Efter lite bollande fram och tillbaka stod det klart att hon inte kände till hur man böjer verbet "leka" till "du lekte" och att jag skulle behöva lära henne att det heter "vad lekte du?" om jag frågar och att det heter "jag lekte" när hon svarar.

Den här händelsen gav mig flashbacks till den första tiden här (det händer fortfarande) då jag frågade saker och ville få bekräftat om jag sagt rätt. Eftersom spanskan böjer verbet efter vem det berör så fick man aldrig bekräftat verbböjningen som man själv skulle säga. Exempelvis om jag trevande försökte säga att jag sprang idag så kanske jag testade både "corrí" och "corré" i hopp om att hitta rätt och med en frågande blick som sökte bekräftelse på huruvida jag prickat rätt. Problemet var/är att svaret alltid var "ahh, corriste?". Mycket bökigt för en nybörjare med alla verbformerna, särskilt när personen verbet syftar på alltid är inbakad i verbet och därför skiftar beroende på vem som pratar. Under mitt samtal med henne kände jag dock tydligt hur mycket bättre jag hanterar språket nu än då jag kom hit, fantastiskt.

Jag inser att detaljerna kring verbformer kanske är aningen ointressanta för vissa men en poäng tidigare var i alla fall att min spanska i det fallet var bättre än barnets. Jag skulle nog säga att det går framåt varje gång på barnhemmet även om ingen dag är den andra riktigt lik. En sak jag känt eftersom och som bidragit till att jag och Andrea har kunnat känna oss mer auktoritära är insikten att alla barnen inte (heller) kan säga allting. Alla har inte något särskilt utvecklat vokabulär och vissa kan inte säga "r" och det där. Missförstå mig rätt, jag vill inte lägga hela skulden för missförstånden som uppkommer på barnen men från början la, i alla fall jag, all skuld på mig själv. Då försökte jag febrilt få barnen att artikulera och prata långsammare för att jag skulle förstå nu kan jag behöva omformulera korrekta (tror jag) meningar två och tre gånger för att de ska förstå. Det låter kanske banalt men nu inser jag att de är ju bara barn, de äldsta är runt 13. En sexåring som inte haft möjlighet att växa upp i ett tryggt hem och som inte gått i skola i den utsträckning vi är vana kan förstås inte förväntas vara kapabel att anpassa sitt sätt att vara och prata så det passar mitt sätt att vara. I alla fall inte direkt. Om jag frågar vad de gjort idag, får svaret "nada" och sedan frågar om de varit till skolan och får svaret "si" så kanske inte det är konstigare än att barn varken är mångordiga eller tydliga.

En mindre välkommen fundering som slår mig allt hårdare för var gång vi är på barnhemmet är vem barnen har efter oss. Allt eftersom vi lär känna dem får jag mer ångest över att vi snart kommer ha annat för oss och sannolikt inte sakna dem hälften av vad de saknar oss. Idag frågade en nioåring om jag kunde vara hennes pappa. Hon sa att jag skulle vara den bästa pappan, underförstått bättre än vad hon nu kan tänkas ha för alternativ. Jag var snabb att säga att jag gärna är hennes vän men att jag inte kan vara hennes far, vad gör man? Jag tänkte på att vi snart skulle åka och jag kan helt enkelt inte låta dem knyta sig för mycket till mig. Tanken ser märkligare ut nu när jag ser det i skrift och om du tycker det verkar som om jag ägnar mig åt självupphöjande så vill jag markera att det i så fall, även det, är en språkförbistring. Det är verkligen inte min mening. Kanske läser jag in för mycket hos barnen också. Kanske kommer saknaden efter oss vara lika tillfällig som känslan ett barn känner när det skriker "jag hatar dig och tänker aldrig mer vara med dig!" Vem vet.

I tisdags pratade vi med David och kom in på synen på mission och hur man lätt tänker för kortsiktigt och resultatfixerat. Han drog liknelsen om Jesu mission och det är tydligt att verkan av hans verk på jorden varar än. Hade man fått för sig att i siffror mäta resultatet av Jesu verk under Hans mänskliga levnad hade kanske någon blivit besviken. Man hade i alla fall fått ett annat resultat om man mätte en gång till nu. Tankar i de här banorna gör ibland att jag kan slappna av och lita till att någon annan har kollen på lång sikt. Jag behöver inte känna att jag ska "uträtta" saker hela tiden. Samtidigt kan de också förstärka känslan av en brist i det att våra besök på barnhemmet är just våra och tillfälliga. Vad är den långsiktiga planen i det? Nu är det inte bara vi som går dit utan de har också börjat komma på gudstjänsterna här så förhoppningsvis fortsätter samarbetet i någon form. Kanske finns här en plan som Andrea och jag inte känner. Kanske finns en plan som inte heller de andra här känner.

Till sist önskar jag att jag kunnat ha en bild på hur lycklig en liten Juán kan se ut när man gungar honom i barnhemmets gungställning. Jag ska göra mitt bästa för att spara bilden jag har i mitt huvud tills dess fotoskrivarna blir kompatibla med norrlänningar, tills vidare får ni lita på mig när jag säger att han skiner.

PS. Igår var det 36 grader i skuggan vid 17-18 tiden och jag kan meddela att taktiken sova mellan 4 och 12 till min stora besvikelse var det enda alternativet. Nu, med en skördetröska till fläkt och en regnstorm på ingång hoppas jag på bättre sovrutiner framöver. DS.