Boliviansk Bildbomb

I söndags efter gudsjtänsten smällde jag i grabbarna en rejäl laddning tacopaj så de blev riktigt mätta, sedan toppade vi det med en okladdig kladdkaka och hindrade dem från att få sin siesta genom att umgås med dem hela eftermiddagen. Det blev mycket pingis och lite Settlers och Truco (det typiskt argentinska kortspelet jag berättade om tidigare). Det hela resulterade nästan i att man hade skuldkänslor när vi släppte iväg dem för deras sista volleybollmatch i kvalserien, ingen av dem verkade känna sig speciellt smidig med magen full av tacopaj och med en minimal gemensam siesta i ryggen. Tyvärr förlorade de matchen men de tycks ändå vara vidare med en tredjeplats inför åttondelsfinalerna.

Som jag nämnde tidigare var det dags att förnya vårt visum i Argentina och därför begav vi oss i söndags till Bolivia för ett par dagars rundresa. Tidsplanen osade hybris och det dröjde inte länge innan vi fick våra farhågor bekräftade, det skulle komma att bli många timmar i buss och få timmar i säng om vi skulle ha någon chans att nå resans mål: Uyuni och världens största saltöken Salar de Uyuni. Någon kanske tänker att jag blivit lite väl fokuserad på det där med salt när jag volontärjobbar med organisationen Salt i staden och provinsen Salta och när jag får chansen att lämna Salta åker till världens största saltöken. Det kan man få tycka men det är inte medvetet. Resan landade runt 160 mil totalt söndag till torsdag och då får man ha i åtanke att vägarna på den bolivianska sidan oftast inte tillät några vidare hastigheter.

Resan började med buss från Salta vid 00.30 på måndagmorgon med riktning Aguas Blancas på den Argentinska sidan om gränsen. Efter lite väntan fram till kl 7 då gränsen öppnade gick vi genom gränskontrollen och åkte en liten båt de 20 metrarna över en liten flod och till Bermejo som var den bolivianska stad som tog emot oss på andra sidan. Väl där kändes det direkt att vi var i ett annat land. Nu har vi visserligen inte tillbringat så mycket tid i mindre orter i Argentina men jag tyckte mig ändå se skillnader. Kulturen var längre från det vi är vana med stora klädstånd längs gatorna och kvinnorna var mer traditionellt klädda än i Salta där stilen är väldigt "västerländsk". En majoritet bar långa flätor (gärna ihoplänkade i svanken), det vi skulle kalla för plommonstop, traditionella kjolar och färgglada tygstycken som agerade ryggsäck. Det var också ett annat tryck på oss som turister på den bolivianska sidan något vi skulle se mer av senare, vi smälter visserligen inte in helt i Salta heller men i Bolivia kände vi oss mindre osynliga och även mindre hemma. Hursomhelst så gick vi till terminalen på grund av en vilja att ta ut lite bolivianos samt en ovilja att låta sig plockas till en taxi direkt på gränsen. Taxin tog oss genom ett fantastiskt landskap längs de tre timmarna till Tarija för endast 35 bolivianos vardera (ca 35kr), något man måste betrakta som helt okej.

Väl i Tarija sökte vi genast upp terminalen för att väga våra alternativ för resan vidare mot Tupiza. Det var här någonstans vårt riktiga uppvaknande kom, det kommer bli tajt att ta sig ända till Uyuni och hinna till saltöknen. Efter några Salteñas (empanadas heter tydligen så i Bolivia, ska ta reda på varför) köpte vi biljetter till en nattbuss vidare. Då klockan fortfarande mitt på dagen spatserade vi runt i Tarija ett tag, drack kaffe och lemonad på ett trevligt café i centrum som vi tillslut hittade. Sedan vandrade vi runt lite mer, satt en stund i en av parkerna och återvände slutligen till samma café för några quesadillas innan vi hoppade på bussen vid halv nio.

Om resandet dittills varit bekvämt skulle det nu få ett slut. Till Tupiza skumpade vi i mörkret genom ett säkerligen vackert landskap men vägarna var minst sagt dåliga och de envisades med att spela hög musik hela natten som skulle kunna beskrivas som någon slags lokal musik fast med stora mängder moderna effekter som auto tune. Det var inte direkt uppskattat från vår sida men våra medresenärer tycktes inte ha några problem att sova skumpandet till trots, vi får öva på det där.

Vi kom fram vid 5-6 tiden på morgonen till ett kallt Tupiza. Vi var två timmar försenade vilket inte gjorde oss något då vi gärna såg att solen gick upp snart för att öka på de 10-15 graderna bergsstaden bjöd på vid ankomst. Efter lite frysande promenerade vi upp på en knalle och inmundigade dagens frukost som bestod av torrt bröd utan pålägg ackompanjerat av vatten. Utsikten var det dock inget fel på så jag är helt nöjd.

Till vår stora lycka var utbudet på resor mot Uyuni rätt stort och efter att ha köpt en biljett med avgång vid 10-tiden var hoppet åter att vi faktiskt skulle hinna upp till öknen. Även detta var en lång och skumpig resa men denna gång fick man i alla fall se var man åkte och vyerna var fantastiska på de 3700-4200 m.ö.h. vi nu rörde oss. Vägarna var smala och jämte oss kallade raviner på uppåt 200 m.

Efter två dygn på resande fot var det fantastiskt att landa i Uyuni och de sängar som vi erbjöds på ett hostel där. Vi erbjöds också en dagstur till saltöknen på onsdagen och efter att ha prutat in hostel-natten i priset tackade vi ja. Efter en god pizza på ett turisthak med någon slags relation till Bill Gates sov vi gott.

Vi inledde onsdagen med en flopp till frukost på ytterligare ett turisthak. Det är inte lätt att hitta ett frukostställe som inte är turistigt när lokalbefolkningen inte äter frukost, i alla fall inte ute. Efter en "engelsk frukost" åkte vi i alla fall iväg med vår jeep ut mot dagens första mål, järnvägskyrkogården ett par kilometer utanför Uyuni där de första tågen som anlände till Bolivia fanns "bevarade". Där utspelade sig något som gjorde mig helt förvirrad. Ett 50-tal turister klättrade runt som barn i en lekpark på de gamla tågen i jakt på olika kreativa poser att fånga på bild. Jag som i vanliga fall klämmer på väggarna på stan för att stilla klättersuget blev helt ställd när alla praktiskt taget rusade ur sina jeepar och upp på tågen. Andrea fick övertala mig för att att jag skulle klättra över huvud taget. Jag var verkligen inte förberedd på att kyrkogården skulle vara en vuxenlekpark utan snarare en guidad tur i Bolivias tåghistoria, kanske var det anledningen till min reaktion, vem vet.

Sedan styrde vi i alla fall ut mot El Salar. På väg dit passerade vi byn Colchani för att gå på en marknad med lokala hantverk, bland annat gjorda av salt från öknen och ull från lamadjuren i området. Byns viktigaste inkomstkälla är hantverket av salt och exporten av salt till övriga Bolivia. I anslutning till stånden fanns också ett litet museum med skulpturer av salt likt de nedan.

Sedan var det salt för hela slanten, på bilden nedan är vi i öknens utkant där byborna från Colchani skottat ihop högar av salt för att exportera.

I Sverige har vi ishotell, i Bolivia har de ett salthotell. Lite längre in i öknen anlände vi till just det, även om det numera agerar museum och restaurang. Där fanns även ett gäng flaggor, dock ingen svensk.

Sedan åkte vi ut mitt i öknen och käkade en smaskig lunch bestående av lama-kotletter och quinoa. På grund av saltets molekylstruktur strävar saltet mot en hexagonal struktur när vatten sipprar upp från de underjordiska floderna. Öknen är belägen på 3580 m.ö.h. och varierar mindre än en meter i höjd. Detta i kombination med att saltet reflekterar solen väldigt bra på grund av sin vita färg och den låga fukthalten i luften (det regnar ca 1 mm/månad under större delen av året) gör att öknen har kommit till användning när man kalibrerat satelliter. Saltets djup varierar mellan en och tio meter och ytan på öknen har en yta på 10 582 km², vilket är ungefär som Skåne.

Vi fick syn på en flamingo i närheten av en vulkan som vi passerade i ena änden av öknen. I jeepen rullade låtar som It must have been love med Roxette på lokalradion.

Vi åkte förbi en liten ö full med kaktusar mitt i öknen. Där betalade vi 30 bolivianos var för att få bestiga de 150 höjdmetrarna och knäppa några kort från höjden.

På ön var såväl skyltar som papperskorgar gjorda av kaktusträ.

Man kunde nästan stilla sin fjällängtan med utsikten av den snöliknande öknen.

Andrea blev otroligt taggad av alla kaktusar.

Dagen avslutades på en lokal grill där vi återigen smaskade i oss chuletas de llama (lamakotletter) denna gången med ris och pommes frites som tillbehör. Jag bad även att få prova lite Charquekan som är en traditionell lamarätt. Jag kunde inte låta bli att fråga mannen som skötte grillen hur köttet är tillrett så nu får ni en redogörelse. Man börjar med att skiva stora sjok kött längs fiberriktningen och banka ut det med mycket salt. Sedan torkar man det i solen i ungefär två månader och därefter skrapar man bort onödigt salt. Resultatet är torra skivor kött, till utseendet liknande en grå masonitskiva på 15-30 cm i diameter, Charquekan. Innan han serverade det till oss hade han slitit isär fibrerna och friterat köttet, resultatet ses nedan. Mycket typisk boliviansk rätt tillsammans med ris och potatis.

Efter middagen var det återigen dags att placera sin bakdel på ett bussäte. Denna gången de 6-7 timmarna tillbaka till Tupiza där vi anlände klockan två på natten och sökte rätt på ett hostel för att få några timmars sömn i säng innan vi skulle behöva åka taxi vidare mot Villazón för att hinna över gränsen och plocka en buss till Salta i tid. Bilden ovan är tagen på vår promenad för att införskaffa frukost i Tupiza och bilden nedan visar de sista 200 metrarna av Villazón och Bolivia innan La Quiaca och Argentina tar vid.

Efter att ha tillbringat alldeles för mycket tid i kö vid gränskontrollen var vi lite stressade att hitta terminalen i La Quiaca för att ta oss hem under torsdagen och slippa en till natt i buss. När vi kom till terminalen visade det sig dock vara lugnt och det visade sig till och med finnas tid att äta lunch innan avfärd. För min del blev det en god ravioli med kyckling till och en efterrätt bestående av en gelé som verkligen inte var någon hit. Det man möjligtvis kan ge den är att den var kul att leka med. Jag är fullt medveten om vilket fiasko det är att avsluta denna bildbomb av vackra landskap med en klump äcklig gelé men ibland går inte allt som man vill.

På samma sätt som jag fick en annan känsla i kroppen när man korsade gränsen till Bolivia så skedde en förändring när jag kom in i Argentina igen. Denna gången infann sig ett oförklarligt lugn, som om jag kommit hem. På något märkligt vis kände jag mig tryggare bara av att korsa gränsen och när vi vid midnatt var hemma i Salta förstärktes känslan. Lustigt men kanske förklarligt.

Bara kilometern utanför La Quiaca blev vi stoppade för kontroll av hela bussen och det var bara att kliva ur och låta militären gå igenom all vår packning. Jag och Andrea hade tur och de klämde bara lite grann på våra väskor istället för att tömma dem men stoppet gjorde oss ändå närmare två timmar försenade. Innan vi var framme i Salta hade vi kört ikapp nästan en timma och fått se otroligt vackra bergsformationer i alla möjliga färger längs vägen.

Det blev ett riktigt mastodontinlägg det här men så får det bli. Vi hörs!