Osannolikt men O så trevligt

Jag träffade honom på gatan med grabbarna. När han hörde att jag var svensk skyndade han genast fram för att fråga om inte jag kände en Lena (med ett efternamn som jag låter bli att nämna här) från Stockholm och hennes syster Monica som var tandläkare. Han presenterade sig som Alfredo och bad mig framföra en hälsning om jag hade möjlighet. På grund av bristande sinnesnärvaro la jag inte namnen på minnet förrän andra gången jag träffade honom, några veckor senare. Sverige är visserligen stort men eftersom Lenas efternamn inte var ett av de vanligare tänkte jag att det kunde vara värt en sökning. Jag fick direkt möjliga träffar med artiklar relaterade till både hennes namn och till Argentina. Eftersom hon är en offentlig person var det inget problem att hitta en mejladress. Jag skrev och förklarade situationen och att jag tyckte det var värt att ge det en chans och mejla hälsningen. När svaret kom visade det sig att hon visst hade varit här i Salta men det för 40 år sedan, sommaren -73. Hon kom inte ihåg någon Alfredo vid namn men hon kom ihåg att hon hängt med några män här så det var ingen omöjlighet. Hon förklarade också att hennes syster inte alls hette Monica utan Eva. Det skulle kunna varit slutet på såväl mejlet som historien. Hälsningen framförd till någon som möjligen var rätt Lena, alla nöjda och glada. Saknades bara att hitta Alfredo och hälsa tillbaka. Det var dock inte allt. Mejlet fortsatte med det otroliga att hon för tillfället befann sig i Buenos Aires för att någon vecka senare cykla från Tucuman till Juyuy, via Salta. Utan att ha besökt Salta på 40 år skulle hon nu alltså passera igen och såg fram emot att ses och fika och sedan reda ut om hon kunde vara rätt Lena.

Våra vänner här blev lika förvånade som vi över denna märkliga historia och vi kom överens om att vi måste hitta denne Alfredo och meddela att jag hittat en möjlig Lena. Den första av de två kvällar i parken som var kvar innan Lena väntades dyka upp hittade vi ingen Alfredo. Den andra sökte vi mera noggrant och frågade våra vänner längs vägen om de kunde tänkas veta var han befann sig. Det kom fram att hans efternamn var Salazar men själv lyste han med sin frånvaro. Just denna fredag, alldeles innan vi gick ut på gatan, hade Robinson dragit ut en tand och när bedövningen började släppa kom en värk som gjorde att han ville åka hem tidigare. Jag och Mauro fortsatte således själva mot vårt sista stopp för kvällen, Loro. Tandvärken visade sig vara precis vad vi behövde då Robinson fem minuter senare ringde och meddelade att han stött på Alfredo på väg till bussen hem. Han frågade vart vi var och de sökte upp oss.

Alfredo blev förstås glad att höra att jag hittat Lena och framfört hälsningen och han verkade inte mindre säker på att det var rätt Lena när jag berättade att det var 40 år sedan. När jag sedan berättade att hon hade vägarna förbi Salta inom ett par dagar kom glädjetårarna, de var sanna och kanske också befogade. Jag menar, vad är oddsen, någon måste ju velat honom väl? Nästa steg var i alla fall att bjuda in honom att duscha på kyrkan dagen därpå, något vi erbjuder alla våra vänner på gatan. Det är lättare att få ett jobb om man är rakad och har rena kläder och sen är det ju rätt trevligt att få sig en dusch ibland. Planen var att vi skulle fråga honom på lördagen hur vi skulle hitta honom när väl Lena dök upp.

Tyvärr dök han inte upp på lördagen och redan på måndagskvällen ringde Lena för att meddela att hon anlänt till Salta. Inte det att jag tar emot några enorma mängder samtal på min lokala telefon men jag måste säga att jag blev lite ställd när personen på andra änden pratade svenska. Jag var mitt i en värdelös skräckfilm hos våra vänner Gonzalez och trots att jag pratar svenska dagligen med Andrea tog det ett tag att få hjärnan att producera hela meningar med svenska ord och inte någon mix. Hursomhelst beslutade vi ses dagen därpå för att äta lunch tillsammans. Kvällen fortsatte med basket och trevligt häng. Det blev kväll och det blev morgon och det kom en tisdag.

Det blev en härlig lunch på El Mercado San Miguel bestående av empanadas, milanesas, ris, pommes och sallad. Det var härligt att få prata med en till svensk men också att få prata med Guillermo, Lenas argentinske vän och cykelkamrat. Vi fick en hel del tips på resmål och annat. Efter lunchen beslutade vi ta en sväng i parken för att med lite flyt stöta på Alfredo. Mycket riktigt, efter ett tags promenerande fick jag syn på honom och om han blivit glad tidigare så var det inget mot vad han blev nu. Vi pratade en stund och gick sedan för att hitta ett café för att prata vidare. Det slutade med glass och säkert fyra timmar utanför glassbaren med vida samtal där mycket handlade om att lyssna på Alfredo som av lycka sprutade ur sig berättelser om allt från hippietiden de delat då Lena varit här senast med allt vad den innehöll i musikväg, droger och new age till berättelser om hans familjesituation. Det visade sig snabbt att vi delade många klassiska musiknamn, vilket var trevligt då många här inte har koll på det vi minns från 70-talet t.ex. Det kom förbi en vän till Alfredo med både gitarr och vacker röst och när han hade showat med lite tango och annat började gitarren vandra. Alla som kunde skulle bidra med en låt och eftersom mycket redan kretsat kring minnen från senast blev temat inledningsvis låtar vi minns från hippietiden men breddades senare en aning. Jag är ju inte direkt någon klippa på gitarr men någon låt kunde jag bidra med. Det blev en riktigt trevlig eftermiddag helt enkelt.

Trevlig blev även resten av veckan. Lena bjöd in Alfredo till hostelet och vi spenderade mycket tid tillsammans. Vi gick bland annat på ett fantastiskt museum om Andernas folk och kulturer där vi stötte på 400 år gamla barn som offrats i inkasamhället och som hittats på bergstoppar där de bevarats väl i de låga temperaturerna. Man har tydligen hittat hela 27 barnkroppar offrade på liknande vis. De i Argentina är 8 till antalet och fördelade på 6 st toppar. Senare dök ytterligare en svensk upp, en Harald från Uppsala som Lena träffat i Cafayate veckan innan. Vi traskade upp på kullen i torsdags alla utom Alfredo och spanade ut över staden medan mörkret la sig och stadens belysning tändes. I fredags tog vi med Lena och Guillermo till San Lorenzo och traskade lite i skogsravinen där. Förutom att det mesta var ovanligt var det en ganska vanlig vecka. Vi konstaterade att barnhemmet gick fint förutom att en av tjejerna försökte strypa en annan och insåg snabbt det absurda i att vi tyckte att det gått bra.

Det var som sagt en härlig vecka präglad av det otroliga sammanträffandet som lyckades återförena Lena och Alfredo. Det bästa med det hela var och är helt klart att se det hopp som tänts i Alfredos ögon av tiden tillsammans med Lena och oss förra veckan. Någon sa någon gång att Guds mellannamn är "sammanträffande", kanske ligger det något i det. Det är dock inte helt okomplicerat att bli vän med någon vars ekonomiska och sociala förutsättningar är så annorlunda mot sina egna. Tyvärr dröjer det sällan länge innan frågorna om hjälp dyker upp i olika former och det är otroligt svårt att ge en hjälp som är effektiv på lång sikt. Även om jag skulle kunna avvara både tid och pengar som det ser ut nu så är det ingen självklarhet att det är rätt sätt att hjälpa honom. Just nu både hoppas jag och ber att jag med hjälp av mina vänner här ska hitta något sätt att tillsammans med Lena hjälpa honom på fötter och att Alfredo ska ta chansen.


De första tre bilderna har jag knyckt från Andrea utan att fråga om tillåtelse. Min vän Robin säger alltid att det är lättare att fråga om förlåtelse än tillåtelse, upp till bevis!