En resa till Cafayate med många intressanta samtal

Igår åkte vi på en liten utflykt till Cafayate. En mysig stad 20 mil söderut som vi hört mycket om. Staden skulle rymma mycket vin och (annat) hantverk men det vi framförallt blivit rekommenderade var vägen dit. En väg som slingrar sig ut ur Salta, förbi enorma tobaks och sojaplantage, upp i bergen genom en fantastisk dal, Quebrada de las Conchas, och ner på andra sidan i Valle Calchaquís, där Cafayate är beläget. Vi tog oss till sist i kragen och bad en vän i församlingen (som har en taxifirrma) köra oss. Jag råkade knäppa en hel hög med bilder och en hel del av dem följer här nedan. För att inte sidan ska bli så trögladdad får klicka på dem var och en för större storlek. Håll till godo! Efter bilderna följer en del intressant om Argentina som vår vän, guide och chaufför, Gastón, delade med sig av på vägen. Om jag nu inte får in allt i samband med bilderna.

På väg upp i bergen. Vi kom in på General Güemes som var en viktig ledare för nordvästra Argentina under frigörelsen från spanjorerna och som är från Salta. Myten säger att han ska ha sytt upp enorma mängder ponchos och klätt de många kaktusarna i dem. På håll såg Güemes arméer otroligt stora ut och spansken retirerade. Han ska också ha varit den som gav ponchon sin mörkröda färg. Det var ett taktiskt drag som undvek att blodet från sårade soldater blev synligt. Han tycks ha varit klyftig den där Güemes och hans insatser hedras än idag med att ponchon sedan dess har svarta fransar.

Det fanns en hel del bergsformationer som tjänar turistattraktioner. Nu är vi på väg upp i "djävulsstrupen".

En liknande men planare formation låg i närheten. Denna kallas el anfiteatro och hjälpte de lokala musikerna med en fantastisk akustik. Tydligen så ger symfoniorkestern i Salta årligen en konsert här. Den traditionella folkmusiken kompad av gitarr och charango (liten och gitarrliknande) med härliga melodier i såväl sång som på quena (lokal flöjt) och panflöjt.

Kanske svårt att se men i bergen framför oss finns en massa små hål där papegojorna bor. Förutom några papegojor såg vi även en mäktig kondor som flög väldigt nära bilen. Enligt Gastón kan de bli uppemot 100 år gamla, Wikipedia är något blygare och föreslår 50 år. De tycks dock vara en av de fågelarter med längst liv vi känner till.

Andrea spanar mot det som vi enigt tyckte liknande ett sjunkande skepp. Titanic kanske?

På andra sidan bergen och ute i nästa dal där Cafayate var beläget. Här finns en speciell jordtyp som gör området perfekt för vinodling. Mest känt är Cafayate för odlingen av druvan Torrontés som inte odlas någon annanstans än här. Vin och turism är de viktigaste industrierna för området. Vid tidigare tillfällen har vi ju fått bekräftat brödets betydelse i en måltid i någon av de många samtalen om vin nämnde Gastón att "en asado utan bröd eller vin inte är värt att kallas asado".

En otroligt smakrik överraskning var vinglassen de hade i glassbarerna där. Den vita är en gräddglass med ett torrontés-vin och den rödare, favoriten, innehöll ett cabernet-vin.

Julgran med vin-touch.

Vi åkte en bit utanför och ovanför staden för att kunna blicka ut över staden, dalen och alla druvodlingar den rymmer.

Efter ett par goda empanadas på ett ställe som Lena och gänget rekommenderat för några veckor sedan var en sväng på stadens marknader var ett givet inslag. Här ovan syns hantverk i det lite speciella kaktusträet.

Även på hemvägen var passagen genom bergen helt okej att vila ögonen på.

På hemvägen stannade vi en snabbis vid ett annat ställe våra vänner försökt få oss att besöka, Dique Cabra Corral. Där kan man göra allt från att hyra en av båtarna i nederkant på bilden ovan (på vilka man förstås kan laga till en asado) till att forsränna, hoppa bungy jump och andra häftigheter. Vi avstod från de äventyren men fick ändå lite äventyr när vi på hemvägen fick besök av ett regnoväder. Tydligen är det ingen ovanlighet att sista biten söder om Salta Capital blir avstängd av vattnet under sommarmånadernas regn. Så ofta som en gång i veckan uppskattade Gastón som också berättade om sin bror som olyckligt nog dränkt sin bil i ett försök att ta sig förbi vattenmassorna. Vi tycktes ha kommit i tid och vattnet var tillräckligt lågt för att vår lilla Fiat skulle orka genom.

När vi väl tagit oss genom vattenmassorna kikade solen fram och bjöd på en härlig uppvisning, lika svårfångad som de övriga vyerna under dagen.

Det var en härlig känsla att tillbringa en hel dag med Gastón, från 7 till 21, och prata spanska hela tiden. Visst var man trött av resan på kvällen men i början av min tid klarade jag typ en timma spanska om dan. Igår pratade vi nästan oavbrutet hela dagen och det blev nog varken pinsamt eller långtråkigt en ända gång. Kanske ett kvitto på att man lärt sig något trots allt?

Så lite av de vi pratade om som inte kom med ovan:

Jag har ju tidigare skrivit en del om inflation och då nämnt brödprisernas rörelse till följd av höjda priser på mjöl. Gastón förklarade att den nuvarande regeringen för ungefär fem år sedan infört en kraftig restriktion av exporten på framförallt vete. Numera får man bara exportera 10% av sin årliga produktion och priserna har stigit successivt sedan dess. Enligt honom var Argentina en av världens främsta exportörer av vete under andra världskriget, något man inte riktigt lever upp till numera. Argentina har alltid haft stora naturresurser i form av såväl bördig jord (och flera klimattyper) som mineraler och naturgas. Trots detta har man inte lyckats använda resurserna för folket på ett bra sätt och det är väl ingen hemlighet att många skyller på maktmissbruk.

Under vår tid här har vi noterat den låga kunskapsnivån hos ungdomar när det kommer till att laga mat. Att 20-25 åringar inte kan koka pasta eller ris låter kanske märkligt för ett svenskt öra men det är ingen ovanlighet här. Gastón berättade att det gäller båda könen och att det av tradition är mamman som både lagar mat, diskar och städar åt sina barn. Ett problem som Gastón beskrev var när ungdomarna gifter sig och ingen av de två har någon vana att ta hand om sig själv. En annan av regeringens lagändringar är att man nu enklare kan skilja sig även om bara en part är för. Gastón tycker sig se att detta i kombination lett till att många gifter sig, inte kommer överens i vardagen och skiljer sig väldigt fort. Tidigare lärde man sig att vara mer tolerant menade han.

Gastón, som vi åkte med, blev för drygt ett år sedan fult utspelad från sitt jobb som receptionist på ett hotell här i stan. Nu kör han som sagt taxi i ett eget företag och gör så långa dagar för att få ihop till samma lön. Trots att han bara är 41 år är det tydligen väldigt svårt att få ett nytt jobb då många söker unga och oerfarna arbetstagare, oerfarna för att de då kan ge dem lägre lön. Gastóns erfarenhet på sju år tycks inte hjälpa. Han berättade att Salta tydligen är extra svårt på den här fronten, tydligen är man mycket mer fokuserad på kontakter här än i andra provinser. Att flytta är dock inte supersmidigt med barnfamilj...

Här i norr finns långtgående traditioner av årliga karnevaler. I dessa firas, eller åtminstone upphöjs, djävulen på ett sätt som upprör i kyrkan. Att den nuvarande regeringen gjort helgdagar av karnevalerna (sannolikt för att främja turistnäringen kring desamma) var därför inte ett populärt drag hos Gastón.

Slutligen berättade Gastón också att provinsen Salta är Argentinas främsta mätt i antalet transvestiter. Tydligen har det gjorts mätningar som visar att runt 70% av transvestiterna i Buenos Aires (dit många söker sig, en del för prostitution) kommer från Salta. Han menade också att så mycket som 2 av 3 män i staden Hipólito Yrigoyen (norra Salta) skulle vara transvestiter. Det låter anmärkningsvärt men jag har hittills inte varken sökt eller hittat stöd för uppgifterna.