Det är vänligheten i vardan som gör det

Jag har noterat att jag till stor del låser mig till dagar i mina blogginlägg. Vi får väl se hur länge det fortsätter, det är inte medvetet men när jag tänker på det tycks det rätt praktiskt.

I lördags var det så dags för dag nummer två som gitarrlärare efter att förra veckans lektion blivit inställd. Skillnaden mellan lektion ett och två kunde inte ha varit större. Jämfört med den yra höna som försökte agera gitarrlärare på ett nytt språk samt med ett nytt system för toner och ackord var jag nu otroligt förberedd. Jag hade fått i uppgift att ansvara för Santiago, en kille på runt 8 vårar och som pratar både spanska och engelska bättre än mig. Jag fick veta innan vilken låt han skulle öva på så jag kunde lära mig den och skötte mig därför riktigt bra om jag får säga det själv. Santiago är riktigt duktig men han övar inte om man inte sitter med honom hela tiden, därför fick jag honom som privatelev. Vi utväxlade faktiskt inte ett ord på engelska förrän han och hans syster skulle gå hem för dagen, då tyckte de tydligen att det passade sig med ett "bye!". Som om det var en fras jag inte behärskade på spanska. Sedan kom det äldre gänget och då hade jag mindre tydliga uppgifter. Även detta slutade dock väldigt bra med att jag grävde fram ett par gamla fingerövningar till Robi. Nu har jag dock slut på lagret så jag får ta och hitta på några fler till nästa gång om ingen som läser detta har något tips?

Jag vill passa på att lyfta fram lite vardagsgodhet från gitarrlektionen. En av de äldre anlände med en gitarr med endast fem strängar. Efter att ha utbrustit att han nog har en B-sträng (Si-sträng) hemma att ta med till nästa gång lånade Robi ut sin egen gitarr för den här gången. När Robi skulle öva på sina uppgifter och de övningar jag gav honom var han förstås begränsad av att bara ha fem strängar och när jag frågade varför han inte använde sin egen gitarr sa han naturligt "Han behöver den bättre". Robi har kommit längre i gitarrspelandet så det var väl helt sant men en så osjälvisk handling och att dessutom inte säga det på ett kaxigt sätt till mig var inspirerande. Hade du gjort detsamma?

Kvällen avrundades som vanligt med ett par förluster (för min del) i pingis och sedan spelade vi Settlers, jag, Andrea och Robi. Som tur var fick jag revansch i en av omgångarna i Settlers men eftersom Robi vann den sista fick han fortsätta triumfera.

I söndags hamnade vi efter lite om och men hemma hos Robi och Mauro för att se El Clássico med grabbarna. För den som inte är insatt är El Clássico när River möter Boca i fotboll. Det finns en intressant legend kring Boca Juniors, som förövrigt var Diego Maradonas klubblag en gång i tiden, och deras klubbfärger, gul och blå. När klubben bildades en gång i tiden ska man ha haft svårt att välja färger och därför beslutat att blicka ut från land och välja färgerna från den första båten som kommer in i hamnen i kvarteret La Boca i Buenos Aires. Den första båten ska ha varit från, just det, Sverige och därför har Boca Juniors samma lagfärger som svenska flaggan. Boca vann med 1-0 och alla utom Poncha, det enda Boca-fanet i gänget, var besvikna. Vi tog för säkerhets skull inte parti med någon av lagen även om det var lockande att ta parti med de svenska färgerna, särskilt som de vann. Risken att bli kallad medgångssupporter vägde dock tyngre.

Igår var en ganska tråkig dag. Jag märker hur psykad jag blir av att inte kunna springa eftersom jag inte har så mycket annat (aktivt) att göra. Jag avslutade dagen med en dålig kväll på klätterklubben så det hade inte den positiva effekt klättringen brukar ha.

Idag tog vi oss i kragen och kilade in på en av stans museer. "Någonting måste man ju göra" som Andrea uttryckte det i morse. Efter ett snitt på 2 museer om dagen (kändes det som i alla fall) under de två veckorna i Buenos Aires så har inte suget efter just den typen av sevärdheter varit speciellt stort. Idag var det dock dags igen. Museet hette Museo de Bellas Artes och var väldigt mycket mindre än motsvarande i Buenos Aires men 5 pesos i inträde var det i alla fall värt. På samma sätt som jag alltför sällan går på museer hemma i Umeå så har det inte känts naturligt att gå på museer här. När man väl gör det tycker jag ofta att man blir glatt överraskad. Det blev i alla fall en rätt skön förmiddag och museer är om inte annat utmärkta ställen att snappa upp nya ord har jag märkt.