Några perspektiv

En anledning att jobba i ett annat land kan vara att få nya perspektiv genom att leva sitt liv på andra(s) villkor. Man kan komma till insikter som ger nya förhållningssätt till det okända - kanske är det inte konstigt utan bara annorlunda? En fråga jag bar med mig hit var för vems skull jag åker? Det är en fin tanke att vilja hjälpa människor som, med våra mått, har det sämre. Frågan är vilken skillnad kan man göra på lång sikt genom att vara ute i 5 månader? Och för vem? En 21-åring utan yrkesutbildning och med en spanska som, hur bra den än skulle vara, inte smälter in eftersom både hud och hår skriker gringo. Innan jag hunnit skapa de relationer som skulle kunna klä av mig de stereotyper jag är bärare av så är jag förmodligen tillbaka i Sverige och på förberedande kurser pratar man om att det är volontären som lär och inte tvärtom. Särskilt, eller i alla fall, när tiden är så begränsad. Förmodligen ligger det något i det. Jag lär få se.

Jag har reflekterat lite grann kring de sätt på vilka jag jobbar här i Salta och tänkte dela med mig av några tankar. Den påläste vet att jag har tre konkreta arbetsplatser och en lite mera flytande sådan som täcker in även min fritid med de lärdomar och relationer jag får, skapar och vårdar under min vistelse här. Dessa tre arbeten har väldigt tydliga skillnader i upplägg och organisation och det är kring dem jag vill reflektera en smula. Till skillnad från i vanliga fall då jag ofta skriver om vad som hänt olika dagar.

Vi börjar med fredagkvällarna på gatan. Där är jag på ett tydligt sätt en del av den lokala organisationen, jag hjälper till praktiskt med att förbereda den mat vi bär med oss till de hemlösa och jag har "kollegor" vars uppgifter är demsamma. Här är jag långt ifrån den volontär som kommer och tar några lokala jobb då hela organisationen drivs på frivilligbasis. Jag hjälper till med en del praktiskt men på det stora helaförändrar det inte teamets arbetsresultat märkvärt. De få ord jag växlar med de hemlösa ökar förhoppningsvis deras respekt förutlänningar, vilket ju är fint, men där slutar nog min påverkan. I alla fall om man ska vara lite krass. Jag däremot lär mig otroligt mycket och tillsammans får vi kollegor många kulturutbyten genom att under hela arbetstiden samtala om allt mellan himmel och jord.

På barnhemmet är situationen en helt annan. Där är min "arbetsgivare" densamma, frivilligorganisationen Suyay här i kyrkan, de jag går ut med gatan med och de som håller i klasserna på lördagar. Ingen annan en jag och Andrea från teamet är med oss i vårt arbete på barnhemmet utan där är vi verkligen en extern resurs för barnhemmet. Som jag sagt tidigare så har, i alla fall vissa, i personalen där svårt att finna tid att ge barnen någon kärlek och verkligen inte tid att leka med dem. Där kommer vi in i bilden,  vi kommer dit två timmar, två dagar i veckan och gör vårt bästa för att fylla på deras behov av att bli sedda av vuxna samtidigt som vi också försöker lära dem om hur man är mot varandra. Det märkliga med den här uppgiften är just att vi inte är "anställda" av stället självt utan bara kommer och "hälsar på", personalen har aldrig ens visat oss runt och än mindre gett oss några tips eller förklarat regler eller saker kring barnens beteenden. Allt vi vet kommer istället från Veronica som är teamets kontakt på Saltas motsvarighet till socialtjänsten och som tidigare jobbat på barnhemmet. Även om den nu börjar släppa så finns det en viss spänning i att vi kommer in utifrån utan egentlig koll, har ett helt annat sätt att tala till barnen och att vi faktiskt är med barnen. Utifrån det lilla vi sett av personalens arbete så är inte det självklart för alla.

Om erfarenheterna och lärdomarna på gatan är enkelriktade så finns det åtminstone en del dubbelriktning här. Jag, som visserligen gillar barn men inte har någon erfarenhet eller utbildning, lär mig otroligt mycket samtidigt som det kan vara väldigt jobbigt och man kan känna sig otillräcklig. Barnen uppskattar verkligen att vi kommer och tycks sakna oss när vi inte är där. En av flickorna frågade oss varför vi var där och förmodligen säger den frågan en del om hennes bild av vuxna. Jag tyckte mig höra något som inte bara handlade om en barnslig nyfikenhet utan också en förvåning över att två vuxna var här bara för att de ville vara med just henne och hennes kompisar. Vuxna har väl viktigare saker för sig? Bara genom att vara närvarande och bekräfta barnen när de beter sig bra har vi möjlighet att lära dem en hel del. Om vi sedan lyckas bygga förtroenden så kan vi nå ännu längre. Om det inte vore för att vi åker tillbaka till Sverige? Vi har inte kommit hit och tagit någons jobb genom att vara ideell arbetskraft men på samma sätt som ingen gjorde vårt jobb innan vi kom hit så finns risken att ingen kommer göra det när vi åker.

Sen har vi gitarrlektionerna där jag återigen är en del av samma team. Här assisterar jag Cecilia som gitarrlärare tillsammans med en tjugoåring från församlingen, Robi. Jag jobbar med något som jag visserligen inte har någon examen i men som jag faktiskt kan en del om. Jag har lyckats leta rätt på lite gitarrfärdigheter från högstadiet och jag har vissa erfarenheter av pedagogik med den här åldersgruppen från forspaddlingen där jag tränat barn i 5-6 år. Om det är något jag kan säga såhär långt om att jobba som volontär så är det att det känns otroligt mycket mer meningsfullt om man får chansen att göra något man åtminstone kan hjälpligt och som man dessutom skulle kunna tänka sig pyssla med under liknande förutsättningar hemma. Någon kanske tänker att man ju åker ut för att pröva på och lära sig nya saker och det är väl till viss del sant men om man verkligen vill hjälpa andra så gör man kanske en bättre insats med en uppgift som är mera lagom utmanande och dessutom rolig. 

Medan jag skrivit har jag glömt om jag hade någon poäng som föranledde att jag ville jämföra de olika arbetssituationerna. Förmodligen hade jag det men nu tycks det som ni får stå för den delen själva.

På återhörande!

3 kommentarer:

  1. Gött att läsa, du skriver bra =)

    SvaraRadera
  2. Ruggigt Gött att lyssna på dina ord! haha nä det var ett dåligt försök att driva med "konfalägret-orden". Kul att läsa och du har smarta tankar tycker jag :)!

    SvaraRadera