I tisdags hade vi möte med Suyay-teamet som vi jobbar med här. Den enda punkten på dagordningen var att utvärdera hur det kändes för oss så här långt i våra olika arbetsuppgifter. Det var skönt att snacka av sig lite grann med de övriga som har lite mer perspektiv samtidigt som det är svårt att få dem att förstå de kulturrelaterade problem vi stöter på. Jag kan också önska att vi fått fram att vi gärna hjälper till med fler saker då våra dagar ännu är rätt tomma men de kan ju samtidigt inte trolla. Vi är ju trots allt delaktiga i mer eller mindre alla aktiviteter/arbetsuppgifter de har som team och barnhemsprojektet skulle kanske inte finnas om inte vi kom.
Onsdagen skulle för min del ha blivit en fullspäckad dag (med våra mått) men som så ofta förr ställdes en del saker in i sista minuten. Hursomhelst firade man denna vecka La Semana de la Familia (Familjeveckan) och i skolorna här hade man därför lite extra fokus på familjen och man pratade mycket om hur man är mot varandra i en familj. Vi hade blivit inbjudna till en skola via Cecilia och Veronica som har barn på skolan, att sjunga en sång om olika saker som kan göra hemmet till en bättre plats: Kärlek, respekt, förlåt och rättvis behandling. Så vi gjorde vårt lilla framträdande för hela skolan, sång och ett litet tal om värdegrund från Veronica, och sedan blev det att vi sjöng igen för en klass specifikt. En av fröknarna undrade också om vi (läs Veronica) kunde berätta lite spontant om liknande frågor fast lite längre nu på en gång men Veronica nappade inte då hon bara förberett det kortare talet. Det slutade dock i att vi skulle komma tillbaka imorgon. Bra för oss som gärna fyller våra dagar lite mera. Förutom att det var kul att vara delaktiga i något mer så var det intressant att se hur en skoldag inleds här. Hela skolan samlas och sjunger nationalsången medan, i det här fallet, tre elever hissar flaggan. Undra hur ett förslag på sådana aktiviteter skulle tas emot i Sverige?
Min planerade träff med Luka, en av musikerna i församlingen, där han skulle visa mig musikmuséet här i Salta samt visa mig musikskolan blev inställd och därför kvarstod endast besöket på barnhemmet på eftermiddagen. Där hade vi absolut vår bästa gång hittils och kunde gå hem nöjda efter att ha sysselsatt barnen utan allvarligare skrik och slagsmål och utan språksvårigheter utöver det vanliga. Jag fick en lugn stund med en växande skara barn där jag berättade vad olika spanska ord hette på svenska samt spelade "sten, sax påse" med dem på svenska. Det är helt klart inte alla som fattat att spanska inte är vårt modersmål och då är det kanske heller inte konstigt att de tycker vi pratar dåligt. Det kändes väldigt skönt att få sitta ner i lugn och ro och inte bara svinga, snurra, lyfta och leka med tjatande barn som annars brukar vara fallet. Andrea brukar vara den som kommer lös och får de enskilda samtalen än så länge men i onsdags fick jag alltså chansen, skönt.
I torsdags for vi således ut till skolan i Barrio el Tribuno igen, Veronica pratade och tillsammans sjöng vi en ny sång om värdegrund. Då Cecilia inte kunde vara med fick jag kavla upp ärmarna och spela gura. Tanken slog mig att man skulle vilja sjunga den här typen av sånger med barnen på barnhemmet, inte bara för att de är de enda sånger vi lärt oss hittills utan för att budskapet är bra. Dock stötte tanken snabbt på patrull då jag insåg svårigheten i att sjunga om hur en bra familj fungerar med barn som vet alldeles för mycket om hur en dålig sådan fungerar. Det skulle kunna gå bra men det skulle också kunna vara för svårt för barnen och det känns som om vi inte har kunskapen och känsligheten att gå den balansgången.
Fredagens barnhemsbesök blev klurigare. Vi kom dit och i vanlig ordning var alla leksugna, vi beslutade leka un, dos, tres, queso som vi lärt ut i onsdags. När vi skulle börja sa ytterligare en tjej att hon ville vara med och plötsligt ville ingen av de andra leka. Inte alls. Stämningen var riktigt dålig och det märktes tydligt att det fanns ett samband mellan den sista tjejens ankomst och den plötsliga oviljan att leka. Panik, vad gör vi? Vi pratade med los Operadores som förklarade att hon hade betett sig illa under lunchen och på grund av det hade de andra barnen bestämt sig för att de aldrig mer skulle leka med henne. Någon hjälp att övertala barnen att förlåta henne fick vi dock inte, personalen sa att vi kunde leka med de andra barnen och konflikten vara. Lättare sagt än gjort. Flickan har det nog svårt som det är med mediciner som gör att hon har ibland svårt att leka naturligt med de andra barnen och det här gjorde det ju inte enklare för henne. Det man ibland säger om barn att de är elaka stämde minst sagt i fredags. Flera gånger när hon ville vara med försvann alla andra och de hävdade att hon var galen och inte gick att vara med. Jag och Andrea tog ganska direkt efter att vi pratat med personalen beslutet att Andrea skulle vara själv med hon som var utanför så skulle jag försöka underhålla de andra. Det gick ganska bra ändå och jag kunde gå därifrån och känna att vi gjort det vi kunnat utifrån våra förutsättningar. Jag hoppas dock och ber att barnen ska förlåta henne till på onsdag. Barnens och kanske i synnerhet hennes välmående är ett böneämne du gärna får hjälpa till att bära.
Efter barnhemmet gick jag i vanlig ordning ut till stans parker med grabbarna. Just denna afton bjöd förutom det vanliga på en fantastisk fullmåne ovanför Cerro San Bernardo, här ovan orättvist behandlad av en mobilkamera. Jag träffade också ett gäng nya bekantskaper på gatan varav en kände till ett par från Stockholm och ville jag skulle hälsa. Synd bara att jag inte kände till dem och inte var tillräckligt alert för att lägga deras namn på minnet. Kvällen erbjöd också inköp av droger för den intresserade, jag avböjde dock. Artigt men bestämt, kände inte suget för tillfället.
I lördags blev jag med i lovsångsteamet för söndagen utan att egentligen fatta det förrän efteråt. Jag trodde vi bara jammade, vilket vi också gjorde, men sen tyckte Cecilia att vi lika gärna kunde spela på gudstjänsten. Visst, visst. Nu kommer några detaljer om kulturkrockar inom musikens värld så den ointresserade kan gott hoppa över kommande stycke.
Jag har redan sagt att man inte använder sig av A-G utan av Do, Re, Mi, Fa, Sol, La, Si. Det är egentligen inget fel med det, bara att man måste vänja om sig och att det blir ett par tecken mer att skriva varje gång man behöver planka något. I lördags upptäckte jag dock ett par saker som kommer bli svårare att vänja sig vid. Bland annat så tycks de inte bekymra sig om tonarter i bemärkelsen att man i tonarten Fa+ (F-dur) gott kan slänga in ett La+# (A#) istället för att, som vi är vana från kvintcirkeln, skriva Bb. En annan och lite större skillnad är att de inte skriver ackordsanalyser relativt pulsen. Dvs. en ackordsanalys innehåller inga taktstreck utan man förväntas veta hur länge ackorden spelas utifrån el rasguido, rytmen i gitarren. För varje gång gittaren upprepar en rörelse/rytm på ett ackord så skriver man ackordet en gång förklarade Cecilia. Det var därför inget konstigt att man skrivit Re+ flera gånger efter varandra. Dock, visade det sig snabbt, används denna i någon bemärkelse logiska, får man väl andå säga, modell för ackordsanalys inte speciellt konsekvent i de harmisar jag fick av Cecilia. Så hur mycket jag än tänker rasguidos tycks jag ändå behöva kunnna låtarna. Med vår modell med taktstreck får man visserligen inte med synkoper om man inte adderar noter men man kan åtminstone hänga med på vilken takt man befinner sig i utan större bekymmer. Oavsett om man hört låten eller inte. Här slänger man bara in "taktstreck" när man byter från vers till brygga osv. Jag gissar att det kommer fler inlägg om den här typen av skillnader men det här var allt för den här gången. Jag är för övrigt beredd att ta fighten om att få in taktstreck i ackordsanalysen, vi får se hur det går.
I söndags spelade jag alltså lite synt på gudstjänsten vilket gick helt okej trots diverse krockar mellan våra sätt att skriva ner ackord. Efter gudstjänsten begav vi oss till Tito och Veronica där El Día de la Madre skulle firas. Det var asado för hela slanten och vi var en stor familj som firade. Fantastiskt trevligt var det och jag fick hjälpa Tito och lära mig en del om asado. Haken var att de tyckte att jag skulle fixa nästa asado helt själv vilket jag inte kan säga att jag är redo för ännu. Under lunchen bjöds vi på konsert från barnen som förberett sång och dikt om hur fantastiska deras mödrar var. När måltiden kommit igång var det omöjligt att få en syl i vädret folk pratade, hojtade, formligen skrek ibland, och skrattade om vartannat i rasande tempo. Jorge som uppenbarligen insett att det här var något vi varken var vana eller hade speciellt lätt att delta i konverserandet petade i mig och sa att så här går det till under en typisk argentinsk familjemåltid, det är bara att vänja dig. Det faktum att vi förblev aningen tystare än de andra gjorde också att köttet tog slut snabbare på våra tallrikar, något som följdes av ett panikartat "Benjamin falta carne!" ("Benjamin saknar kött") och så var man igång och åt igen. När vi till sist hade avslutat asadon och toppat med ordentligt med glass rullade vi därifrån utan tanke på att äta mer den veckan.
Måndagen kom redan dagen efter asadon och därmed kunde vi börja äta igen. Vi begav oss också ut till La Caldera en andra gång. Denna gång gick vi upp till Dique Campo Allegre, en damm belägen 6-7 km bortom sista busshållplatsen i den riktningen. Jag gjorde också comeback på klätterklubben efter två veckors uppehåll på grund av förkylning. Där var det allmänt kaos då 15-20 pers byggde nya väggar och målade om den lilla lokalen på säg 25-30m2. De livliga konversationerna under asadon dagen innan kunde gott slänga sig i väggen. Folk ropade instruktioner, skämtade, skrattade, sjöng med i den härliga(och höga) musiken, rökte allt möjligt, drack mate i mun på varandra - Nej de drack inte ur varandras munnar. Planen var att få färdigt ett gäng nya kvadratmeter vägg inför bouldertävlingen på lördag. Förhoppningsvis kan jag delta, det är ännu oklart vilken tid min klass ska köra och jag jobbar som bekant på lördagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar