Nu är vi inne på 19:e dagen utomsocknes, i Argentina. Tiden har på ett sätt gått väldigt fort och jag trivs verkligen så här långt, snart tre veckor. På ett annat känns det i backspegeln som en väldigt lång tid. Var det bara tre ynka veckor sen jag var hemma i Umeå? Tydligen. Dagarna har hitttils varit så fulla av intryck att jag upplever det orimligt att alla intryck tillkommit under ynka 19 dagar. Tur att vi inte kommer hålla samma tempo de kommande 140 dagarna i Salta.
Här i Salta slog vädret om i torsdags och är nu nere på 5-10 grader. Kallare ska det tydligen bli också, –2 grader på måndag enligt nyheterna. Efter de första dagarna här med 30+ grader var det nästan välkommet att få frysa lite grann. Kylan är åtminstone enklare att hantera än värmen.
Igår begav vi oss ut ur stan för första gången, utflyktsmålet var San Lorenzo och de vackra landskapet där. Vi betalade 2:50 pesos till lokalbussens ändhållplats och sedan var det bara att knalla på. Återigen gjorde vi väl bort oss lite grann vad gäller val av tid, denna gången för att det var kallt och dimmigt och inte för att det var varmt, men som sagt så är kylan lättare att hantera. Dimman och regnet var svårare att komma undan men vi var nöjda och glada ändå. Eftersom vi inte hade med oss så mycket kläder och inget regntätt gick vi inte speciellt långt utan stannade runt 1700m.ö.h. och undersökte min kameras dolda finesser. En del resultat var mer lyckade än andra kan vi väl säga. Synd att jag missade att spara bilden då vi lät kameran sminka Andrea. Hur som helst ser jag fram emot att återvända till San Lorenzo med löparskorna så kanske man hinner lite högre.
Senaste nytt på hybrisfronten var när vi diskuterade invandringspolitik vid lunchen idag. Helt dåligt tycker jag inte att det gick.
Ovan syns min granne och nedan är sista biten promenad längs väg från bussen. Huset längst upp till vänster rymmer en hemskt trevlig restaurang i vilken vi inmundigade en smarrig pasta.
Andrea kunde förstås inte hålla sig från att klättra lite.
Stor skog – Liten Andrea.
Skäggig skog – Ingen Andrea.
Nämen, Andrea har fått syn på en höghöjdsko. Eller är det en tjur, följ med och se!
Utan horn måste det väl vara en ko – eller vad säger du Andrea?
(Jag vet att man inte ska vara ironisk eller intern på internet eftersom det finns en risk att inte alla förstår. Låt mig därför tillägga, för er som känner er utanför, att Andrea kommer från Stockholm och därför har stor erfarenhet av kossor – i bregottreklamen. Hon är därför en mästare på att skilja kossor från tjurar. Hon tittar bara på huvudet. Horn = Tjur, inga horn = Kossa. Jag och många med mig är dock osäker på tillförlitligheten i denna metod och väljer att avvakta impirisk bevisning innan vi tar den till oss. Jag hoppas att denna spenstiga parentes bidrog till att förtydliga det komiska för den som till en början kände sig en aning utanför.)
Det var faktiskt nästan lika fascinerande som Andrea utrycker det på bilden.
Nu börjar kameraleken jag förvarnade om tidigare. Samtliga bilder är oredigerade i bemärkelsen att de endast förminskats sedan de lämnat kameran. Vissa är mer seriösa än Andr(e)a.
Vi såg, årstiden till trots, två blommor på vår lilla promenad. Bilden ovan föreställer den ena.
Vi hittade en spegel i kameran därute i skogen på 1700 meters höjd, Andrea kunde inte låta bli att lägga sig på den...
Här är det mysiga matstället jag pratade om tidigare. Vi var eniga om att ravioli fått ett oförtjänt dåligt rykte i och med burkraviolins alltför stora utbredning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar