Språkhybrisen sprider sig

Mycket har hänt sen vi hördes av senast. Det får bli en snabbrepris på klassisk melodifestivalmanér. Kanske saktar jag in en del där det finns mer att säga. Om ni tycker det blir tradigt så skyller jag på att den här bloggen även tjänar som dagbok för mig själv, därmed tänker jag inte alltid på vad som är intressant att läsa.

I fredags gjorde vi ett återbesök i San Lorenzo. Den här gången hade jag löparskorna och siktet inställt på att ta mig ur ravinen och upp på någon topp. Vilket skulle visa sig vara svårare än väntat med riktigt brant terräng blockerad av snåriga taggbuskar. Det kommer lite bilder nedan. På kvällen förberedde jag och los muchachos mat och begav oss ut till våra vänner som bor på gatan. Mellan samtalen med de hemlösa hann jag lära känna de andra lite mer samt informeras att det minsann var olovligt att klättra upp ur ravinen i San Lorenzo utan guide. Typiskt, jag som såg fram emot fler upptäcksfärder där. Jag förstod det dock som om anledningen var att folk hade virrat bort sig där tidigare, jag får försöka höra mig för hur viktigt det är att respektera förbudet.

Hybris of the day var när jag utan vidare gav mig in på att beskriva vilka sorters träd vi har i Sverige utan att kunna värdefulla ord som barr, löv, gren, bark, kottar osv. Resultatet blev ungefär: "Ja vi har flera sorters träd i Sverige" och "Ja, flera av dem är stora".

Lördagen blev inte riktigt som väntat. Tanken var att jag och Robi skulle ha gitarrlektionerna men jag fick veta i sista stund att han inte kunde och därför var lektionerna inställda, så var även Andreas enda uppgift på lördagar, Hora feliz (Roliga timmen). Mauro och Poncha kom dock förbi ändå eftersom Mauro håller i mattelektioner parallellt med gitarrlektionerna så vi hängde lite grann på kvällen. Vi fick oss en liten kurs i Salteño (de har en del lokala ord utöver de som räknas som castellano (spanska)) och jag fick några fler förlorade pingismatcher på mitt samvete. Måste se till att öva på veckorna om jag ska ha någon chans.

Söndagen bjöd förutom gudstjänst och lunch hos Jorge och Graciela även på förlösande skratt under den senare. På gudstjänsten annonserades om en gemensam lunch med församlingen som skulle äga rum om två veckor. Efter ett demokratiskt beslut skulle vi äta canasta och inte asado som var det andra förslaget. När vi slog upp canasta visade det sig att det betydde korg och vi drog slutsatsen att det handlade om ett knytkalas. För säkerhetsskull såg vi till att få detta bekräftat under lunchen med pastorn. Mycket riktigt, vi hade haft helt rätt. Det roliga kom när vi förklarade att motsvarigtheten på svenska heter "knytkalas" och de tafatta försök som följde där våra vänner försökte uttala det svenska ordet. Visst har det inte varit klockrent när de försökt säga ord som "fläskfilé" och "Umeå" men det har i alla fall inte varit katastrof. Knytkalas som inte ens innehåller några främmande bokstäver?

Förutom skratt föranledde dessa försök även en känsla av tillfredsställelse. Visst blev jag skadeglad, det ska jag inte sticka under stolen med, men det är inte den känslan jag syftar på. Medan Graciela nöjt trodde hon hade det när hon utbrast "ki-nut-ku-las" passade jag på att vara lite stolt över hur mycket vi faktiskt förmår förmedla på spanska, vårt tredje språk. Det är förstås inte alls rättvist att jämföra då vi haft mer övning men det hindrade inte känslan av att vi faktiskt har lärt oss väldigt mycket spanska. Vad härligt att inte alltid vara den som inte kan.

På måndagen fick jag erfara vad som händer när språkhybrisen smittar av sig på benen och kombineras med en nyfikenhet över vad som finns på andra sidan av en ny stig. Det slutade i drygt två mil, drygt två solbrända axlar och två dryga blåsor på mina fötter. Det är svårt att sluta när det känns bra, även om man anar att man borde.

I tisdags vaknade jag fräschare än väntat efter den nya erfarenheten dagen innan men var klok nog att ta en vilodag. Istället placerade jag mig i läsfotöljen med Born to Run, jag gillar den och måste nog erkänna att den nu när den tagit slut påverkat min inställning till löpning en del. På kvällen skulle vi ha ätit med David men det fick skjutas upp.

Onsdagen kom och med den en ny arbetsuppgift och erfarenhet. Exotisk lekfarbror på ett barnhem i ett främmande land utan att kunna en enda argentinsk lek eller sång och med barn som förmodligen alla har fler dystra erfarenheter än jag har haft mardrömmar. Barn som alla pratade samtidigt om varsitt nytt samtalsämne innan jag hört vad de sagt första gången och än mindre hunnit svara. "Vilken är din favoritfärg?", "Har du magrutor?", "Är ni gifta?", "Hur gammal är du?", "Har du flickvän?" (svaret på den frågan följdes av ett fnissande jag inte hört sedan mellanstadiet), "Varför har du magrutor?"... Jag funderar på ändra mitt svar till nästa gång. Någonting säger mig att det kommer vara mer praktiskt.

Många av de vuxna vi mött såhär långt har varit vänliga att höja rösten, prata tydligare och omformulera sig när de märkt att budskapet inte gått fram. Barnen däremot tycks inte bjuda på sådan lyx. Istället kan man få bli kallad dum och bli utskrattad när man inte förstår. Det hela hade förstås också varit lättare om barnen haft fröknar som jobbat tillsammans med oss, som kunnat säga till barnen när de beter sig illa och som kunnat förklara för oss om de för oss orytmiska känsloutspelen beror på något vi missat på grund av språkbarriären eller på stark medicinering. Nu är det tyvärr inte fallet. Att se barnen är vår uppgift, personalen sköter det praktiska, t.ex. att servera te med så mycket socker att man kan ställa skeden i det - som om barnen behövde mer energi. Nästa gång kommer vi ihåg att beställa sin azucar, var så säker.

Nu låter det kanske som att jag är negativ eller bitter. Det är jag inte. Jag ville bara måla upp bilden av varför vi kände oss alldeles snurriga efter bara två timmar. Det kommer nog vara rätt tufft i början men förhoppningsvis lugnar det ner sig så småningom. Vi får se (och be).

Förutom på barnhemmet tillbringades dagen med en kortare löptur och en trevlig middag hemma hos vår handledare David. Även om det var David och Cecilia som stod för merparten av snacket så känner man sig aningen mer intelligent efter en kväll med välfungerande samtal kring invandringspolitik och sociala skyddsnät för ungdomar än man gör efter två timmar på ett barnhem.

I torsdags kom kvittot på att hybrisen spillt över på benen. Jag tycks ha dragit på mig en inflammation i smalbenet. Vila.

Igår var vi på barnhemmet igen och den här gången flöt det på bättre än senast. Detta mycket på grund av att vi nu hade ett hum om åtminstone en leks poäng samt att de upptäckte tjusningen i att bli svingade i luften. Därmed blev denna dag aningen mer ordlös än onsdagen vilket var till vår fördel. Dagens språkhybris stod Andrea för när hon försökte trösta en av flickorna och samtidigt påpeka att det inte är okej att ge igen med att kasta sten och slåss. En nyans som inte var tvärlätt att hitta på spanska, särskilt som flickan som orsakat det hela envisades med att avbryta Andrea hela tiden.

På kvällen var jag med los muchachos på gatan igen och jag måste säga att jag trivs mer för var gång. Konversationerna blir längre och längre och nu börjar de hemlösa känna igen mig. Några verkar till och med fatta att jag går att prata med. Toppen.


Nedan följer några bilder. De första är från det vackra, men aningen snåriga och branta, San Lorenzo och de sista fyra är från i måndags då jag sprang ut på upptäcksfärd över Cerro San Bernardo och vidare.















2 kommentarer:

  1. Åh Benjamin det är så kul att läsa!

    Jag känner igen situationer som du beskriver, typ att barnen är svåra när språket brister och att man mår så otroligt bra när vuxna eller ungdomar uppskattar att man kan språket. De värdesätter verkligen att man kan deras språk. Förvåningen ibland är så himla kul! Jag ber och önskar verkligen att ni får ha det bra! Jag saknar att ha en "kompanjon" med mig så att man kan uppleva saker tillsammans, så ta verkligen hand om varandra, hitta stöd och energi när det är jobbigare:). Njut även ordentligt av värmen!!

    ps. nästa gång kanske det räcker att springa EN mil? ;)

    SvaraRadera
  2. Hej och hopp!

    Mm. Verkligen. Vissa blir verkligen förvånade hur mycket man kan och många andra låter en inte visa vad man kan för de har så bråttom vidare i konversationen.

    Ja, nu är det vila som gäller för att bli av med den där rackarns inflammationen..

    Såg bilderna från Schweiz, sjukt vackert alltså!

    SvaraRadera